Mardröm

Jag hade en hemsk mardröm inatt, och jag känner att jag verkligen måste få den ur mig, jag mår fan riktigt dåligt över detta. Det var en sån där dröm som kändes heeelt verklig, alltså det fanns inget tvivel på att det här är på riktigt. Men jag minns att jag önskade att det var en dröm, men att jag ledsen tänkte att ''det här är på riktigt, och det finns ingenting jag kan göra åt saken'' osv. 

Jag bor i Borås, André är hemma hos mig och pratar i telefon med någon. Jag hör honom säga ''min flickvän i rörelsen'', men tänker inte så mycket mer på det, lite senare när han lagt på säger han någonting om ''min andra flickvän'' till mig, och jag förstår verkligen ingenting. Jag tror att det är något dåligt jävla skämt, men jag tänker att det inte är kul alls, tror att jag fnyser och förvirrat frågar vad han pratar om, det börjar redan göra ont i mig. Han ser också förvirrad ut, och säger att han är helt seriös med det här, det är klart att han har en till flickvän. Jag känner mig ännu mer förvirrad, men förstår samtidigt att han menar allvar, och säger då typ att ''men vadå, du förstår väl att du inte kan ha en till flickvän? det här är inget öppet förhållande, men vadå tror du att det här är OK? tror du att det här är ett öppet förhållande?'', han säger att jo men nu är det såhär det är och att jag typ måste acceptera läget. Jag blev så jävla ledsen, det kändes som att hela min värld går sönder, som att mitt hjärta går sönder på riktigt, och som att hela min insida var helt tom men fylld med kaotiska och obehagliga känslor och skit, det går inte att förklara ordentligt. Men han hade en till flickvän, och han skulle inte lämna henne för min skull, för att han helt enkelt inte ville välja, trots att han visste att skulle lämna honom för detta (alltså valde han henne). 

Det hände lite mer detaljer från drömmen, jag kommer exempelvis ihåg vad den här andra flickvännen hette (det är för övrigt ingen jag någonsin hört talas om tidigare, alltså någon mina drömmar skapat), men jag vill inte skriva mer om saken. Jag vaknade iallafall av detta typ vid halv fyra imorse, och det tog mig ett par hemska och smärtsamma sekunder att inse att det bara varit en dröm, men jävlar va ledsen jag var, och det ville inte gå över. Jag bara låg där och var så jävla ledsen att jag inte visste var jag skulle ta vägen, jag kunde inte andas, behövde få det ur mig, men ville inte störa. Jag lyckades som igen, efter en bra stund, men sov bara oroligt och ytligt. Ett tecken på att jag var ledsen på riktigt: Bara ett par minuter efter att jag vaknat inatt kom alla katterna hoppade upp i sängen och mysade ner sig så nära mig, mitt ansikte och mitt bröst som möjligt, kurade och gosade. Det är deras sätt att trösta, och de brukar inte vara i sängen alls när André är här, och han låg ju och sov bredvid mig. 

Jag skulle vilja påstå att mardrömmar att detta slaget är de värsta som finns. Jag har ofta mardrömmar om annat, som egentligen kan tänkas vara värre (grejer som är så illa att jag inte ens kan skriva om det här liksom), men det är den där känslan av verklighet tillsammans med... ja, att jag blir bortvald och övergiven, på riktigt, det är min värsta mardröm. Och helt ärligt känner jag mig fortfarande väldigt ledsen över det här, det kändes så riktigt. :((( 

Vi hörs när vi hörs.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: