Recovered borderline - min sista DBT, söndagsångest och födelsedagsångest

Hejsan, jag kom precis ut ur duschen, i vanlig ordning. Just nu ligger jag nerkurad i sängen med den bärbara och tänkte mig en ordentlig uppdatering innan jag vänder mig om och försöker sova. Jag är iallafall verkligen astrött just nu och hade fan egentligen utan problem kunnat somna här och nu (sådär har jag iofs känt hela jävla dagen haha), men jag känner mig ändå inte helt redo att säga godnatt än. Kvällens planer är iallafall spikade. På tal om det, en liten påminnelse: I will find you and I will kill you - Ingen ringer Bina efter klockan 19:00 någon dag i veckan, för då ligger jag redan i säng och försöker sova.

Det är alltså tisdag idag. Det har varit väldigt mycket på jobbet idag och igår, men det har gått väldigt bra ändå tycker jag, om man bortser ifrån min söndagsångest (alltså pre-oro/ångest typ). Jag har tänkt lite på det där med söndagsångest och bestämt mig för att kalla det söndagsångest alla dagar före jobbet (alltså även idag, imorgon och dagen efter det, det måste liksom inte vara söndag). Varenda människa på jorden måste väl ändå veta vad ordet ''söndagsångest'' betyder, eller?:) 

Imorgon (onsdag) är det min födelsedag, jag fyller 26 år. Herregud. Det blir jobb och sådär, men jag kommer att få sluta ett par timmar tidigare så jag är aaaslycklig över det! Vill ni veta varför? Jo, det är så att jag har så jääävla mycket att göra här hemma - det är fan så kaotiskt här just nu och jag måste storstäda, rensa mina garderober, tvätta osv, så det blir att ta tag i det imorgon. Jag tänkte försöka klämma in lite träning där någonstans med. Mysig födelsedag, haha! :((💔 Sen på torsdag är det jobb och mer städning som gäller. Och sen när det äääntligen är fredag kommer den där (min) André hit, och den här gången ska han faktiskt stanna lite längre än vanligt.😍    

Jag var hos honom i Borås hela helgen som var. Vi tog det mest lugnt och hade det mysigt, som alltid typ. Jag var dock (lite till och från) något off typ... jag hade (läs: har) väldigt mycket att tänka på typ. Vi tittade iallafall på ett par filmer, spelade massa skitgubbe (även lite yatzy och finns i sjön), promenerade runt i Borås och sådär typ. I lördags var vi på bio och tittade på The strangers II. Den var helt klart sevärd tycker jag, men den första filmen är utan tvekan ändå bäst (och så jääävla läskig!!!). Det var verkligen astråkigt att lämna honom och åka hemåt i söndags, och nu längtar jag verkligen sönder tills vi ses igen. För mig känns det verkligen som aaaslång tid.:((


I fredags hade jag min sista DBT (individualterapi) med Jonas. Vi började med att prata lite om varför jag stänger av när jag blir ledsen eller arg (och hur jag ska göra för att inte stänga av), vi pratade om goda relationer osv. Han avslutade med att tacka för den här tiden, och så sa han någonting i stil med att alla mina känslor är OK, och om någon inte accepterar mig som jag är (med mina känslor) så är det inte mig det är fel på (och då är det ''sayonara!'', som han sa), han sa att jag är stark och att han har fått intrycket att jag är en bra och trevlig person, och så påminde han mig om allt jag åstadkommit på egen hand typ. Herregud... jag kan faktiskt verkligen inte fatta att det är helt slut. Jag menar, jag är självklart helt medveten om det och sådär, men jag har inte tänkt på det såhär tidigare (jag har inte riktigt haft tid att ''känna efter'' ordentligt och sådär). Jag kommer att sakna att ha honom att prata med varje vecka - även om jag ofta blev helt galet frustrerad på honom, när han grävde i mig (mina känslor)... men, det var ändå precis vad jag behövde (ibland var det dock svårt att förstå där och då), men nu på efterhand är jag tacksam. Det här kan komma att låta konstigt, men jag tror faktiskt att jag behöver någon som gräver i mig lite då och då, det är den hjälpen jag behöver. Nu blir det ingen mer DBT, inga hemuppgifter, inga skämtsamt överdramatiska ''vart fan är Jonas när jag behöver honom!?'', inga skämtsamt överdramatiska ''hur i hela fridens jävla namn ska jag klara mig själv?'', för nu är allt det där på riktigt. Jag har precis förlorat min (näst) största klippa i livet. När jag tänker på det såhär så känns det verkligen som att jag inte har någon alls kvar, inte en endaste. Jag får ont i hjärtat av allt det här. Men jag har ju André, det vet jag, och honom kan jag ju prata med om precis vad som helst egentligen (eller det mesta iallafall, fast det är svårt ibland), men det är ju ändå en stor skillnad... jag tror inte ni förstår allt det här, men jag tänker ändå anta att ni gör det, eller åtminstone försöker göra det. :) 

Någon dag snart ska jag läsa igenom och kategorisera alla mina DBT papper och börja (läs: fortsätta) jobba med mig själv. Jonas tyckte att det var en väldigt bra idé, att bli min egen DBT-terapeut. Och sen i framtiden när jag känner att jag har råd så ska jag köpa den riktiga DBT boken och jobba med mig själv, tanken är att jag ska göra detta till och från livet ut. Jag är för övrigt nu en såkallad ''recovered borderline'', vissa stunder.

Men det var allt för nu. Jag hoppas att ni alla (läs: nästan alla) får en finfin vecka, vi hörs.❤

 
Bina i ett provrum på h&m efter jobbet förut (det är sådär håret ser ut typ nio timmar senare haha..)
 
Och lite vårkänslor i Borås i söndags..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: