Tankar om nazism (ja, jag är ju en sån där hemsk människa)

Jag sitter här och brinner lite just nu, ni vet när man tänker på någonting, passionerat, och så utvecklar man sina tankar och bara känner inom sig att man brinner - på ett bra sätt alltså, ett pirrande i hela kroppen, en passionerad glöd i hjärtat. Jag har egentligen massor att göra nu, men jag känner att jag måste skriva av mig lite om vad jag tänker på just nu först, sen kan jag ta tag i allt annat. 


Ingen som anklagar mig (eller någon annan) för att vara en sk. nazist vet vad nationalsocialism faktiskt är. Jag känner tyvärr till och med folk som förr ansåg sig själva vara sk. nazister som misstolkat det hela och därför ser det som någonting hemskt. Vi kan ju börja med att klargöra att det faktiskt heter NATIONALSOCIALISM, inte nazism, det där med att kalla det nazism och nazist kommer ifrån en judisk journalist, och var tänkt som ett skällsord eller en nidvits för nationalsocialsm och nationalsocialister. Det ska tilläggas att en nationalsocialist inte kallar sig själv för nazist. 

Jag personligen bryr mig dock inte så mycket om vad andra kallar det, jag tar liksom inte åt mig om någon kallar mig nazist, det är vad jag själv känner och tänker som räknas här (precis som med allt annat). Jag har dock faktiskt en vän (som inte är NS), och vi brukar halvskämta om ''nazist-bina'' och det är helt OK, detta har vi två skämtat om i minst säkert 13 år, för oss två är det en kul grej, men det är bara för att vi båda vet att det är på skoj liksom. :) Men, tillbaka till ämnet (tankar kring nationalsocialism, och vad det faktiskt är). 

Folk tror att det är typ ''hataaar alla som inte är vita och blåögda, in i gaskammaren med dem, heil Hitler osv'', men så är det inte. Det handlar om kärlek, inte hat, åtminstone för mig. Det handlar om att jag är väldigt stolt över att vara den jag är (en vit, svensk/finsk nordisk kvinna, med brunt hår och blågula ögon), och att jag är stolt över det jag kommer ifrån, det handlar om att jag älskar mitt folk och att jag vill bevara (läs: rädda) vår vackra ras, att jag älskar mitt land och mitt Norden som det var förr. Det handlar om att jag värdesätter det som är viktigt - alltså vår familj, vårt folk (vår ras) och vårt land, och även djuren och naturen. Det handlar om att folk bör vara där de hör hemma. Svårare än så är det faktiskt egentligen inte, men att försöka förklara detta för varenda jävla idiot som tror sig veta vad nazism (läs: nationalsocialism) står för är som att prata med en jävla vägg, alternativt att prata med en person som faktiskt har sitt huvud uppkört i någon annans... det är alltså tyvärr relativt hopplöst, har jag märkt. 

Jag tänker att alla egentligen borde känna och tänka såhär, det är det enda naturliga, alla borde vara stolt över den man är, var man kommer ifrån osv - och alla borde vilja bevara sitt folk och sitt land. Men vet ni vad eller? Andra kan faktiskt göra detta utan att bli kallade för rasister eller nazister, för att om en svart typ säger sig vilja gifta sig med en annan svart typ så är det OK och så jävla förståeligt, eller att ett mörkhyat land säger att de inte vill ta in för mycket vita för att de inte vill bli en minoritet osv osv, ja, det är ju också OK och förståeligt, men om en vit människa yttrar någonting liknande ja då är han/hon en jävla rasist/nazist, och det är ju inte särskilt politiskt korrekt, då är man en ond vit person, det ska kännas ''white guilt'' osv. Att vara stolt över den man är, att vilja bevara och försvara det man kommer ifrån, att känna för sitt land är bara OK om man inte är vit. Det är fan sjukt, och det sjukaste här är att många inte ser det här, man ser inte problemet och man förstår inte på vilket sätt det här är fel, och man förstår inte hur illa det kommer att sluta om man inte gör någonting åt det här. 

Jag har alltid tänkt åt det nationalsocialistiska hållet faktiskt, på ett eller annat sätt, alltså sedan jag var väldigt ung, och det är någonting som jag verkligen är stolt över. Jag har dock radikaliserats och fått upp mina ögon ordentligt, förr var jag inte riktigt lika intresserad av politik osv som jag är idag (trots att åsikterna fanns där), man utvecklas som tur är hela tiden, och jag lär såklart mig fortfarande. :) 

Jag hoppas bara att även andra snart drar upp huvudet ur sanden och förstår. Jag blir seriöst ledsen över att se folk jag känner ranta runt och exempelvis prisa SD, precis som att SD kan eller vill rädda vårt land (neeej, snälla dra upp huvudet ur den jävla kvicksanden!!!). 

Det enda rätta är Nordiska motståndsrörelsen. Jag minns fortfarande första gången jag läste Vår väg, eller jag minns vad jag kände, det är ett väldigt tydligt minne, jag får typ gåshud bara av att tänka på det. Jag kände så mycket, jag läste allt och det kändes så jävla rätt. Jag drömde mig bort och tänkte på hur bra det hade blivit i vårt vackra Norden om det bara fick bli sådär. Vår väg är alltså Motståndsrörelsens partiprogram, och jag tycker verkligen att alla borde läsa den (jag har till och med gett bort två häften som födelsedagspresenter i år, än så länge). Om ni klickar HÄR kan ni läsa Vår väg online. 

Men nu känner jag att jag har skrivit färdigt för idag, jag har massor att göra innan André kommer hit sen, bara att jag råkade fastna här (this girl is on fire). Vi hörs på söndag!❤

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: