25 days to go😱

Hejsan. Iförrgårkväll, efter många om och men, skickade jag iväg ett mail till jobbet. Jag skrev att jag börjar bli redo att börja arbeta igen (om en månad ca, efter att ha varit sjukskriven i två år), att någon av dem gärna får ringa mig för att prata om detta, planera lite och sådär, om de vill att jag ska tillbaka till dem dvs typ. När jag vaknade igår hade jag fått ett svar om att jag var välkommen tillbaka och att en av mina chefer skulle ringa mig (jag har två, typ). 

Jag hade världens största jävla klump i magen hela dagen igår, haft ångest och stundvis fucking panik, oroat mig som bara fan inför samtalet och sådär. Vad kommer hon att säga (och tänka)? Kommer jag att få ett bra ''bemötande''? Vad kommer jag att säga? Kommer jag att få sagt det jag vill ha sagt, eller kommer jag att tappa det? Vad kommer hon att tycka om min plan? Plus en massa jääävla katastroftankar. 

Hon ringde och väckte mig imorse, vilket jag nu på efterhand är lite tacksam över, så att jag inte hann oroa mig som igår typ. :) Det gick väldigt bra faktiskt, jag fick ett väldigt bra bemötande, de ville att jag skulle komma tillbaka, min plan fungerade bra för dem så vi var överens osv. Jag var så nervös att jag typ mådde lite fysiskt illa dock, haha! Nu på efterhand känns det först och främst väldigt bra att ha det där första samtalet är överstökat, det känns bra att hon tyckte att min plan var bra och jag känner mig faktiskt till och med lite taggad på att börja jobba igen, fast jag fortfarande självklart är väldigt typ orolig och sådär. Men det ordnar sig, Bina fixar allt. 

Det är bara jag (och nu även ni) som vet det, men nu har jag bara tre grupp-möten kvar, jag har mitt sista den sista februari. Jag har inte velat berätta för någon där att jag ska sluta än... inte ens Jonas (min huvudpsykolog) är med på min plan, men jag ska ta det med honom nu på fredag när vi har individual. Det kommer jag att ha ett par gånger till, men sen slutar han och då slutar även jag. 

Tanken, och min plan, är att jag ska börja jobba igen den femte mars (alltså om tjugofem dagar), och att jag ska jobba typ 80%, måndag - torsdag varje vecka. :D Jag känner mig faktiskt väldigt stolt över mig själv som har tänkt och fixat med allt det här helt själv. 


Samtidigt så känner jag mig typ sviken och utslängd (och ja, jag känner mig faktiskt övergiven, som fan också) från DBT:n, och jag har lite svårt att greppa det här, och ''ta det'' på ett bra sätt. Det är allt jag har att skriva om saken just nu, men jag kommer helt säkert att skriva mer om det här snart... 

Men jag vet vad jag ska göra nu. Jag ska jobba finslipa min to do list (anpassa den för jobbet osv), jobba stenhårt med att få ordning på mina rutiner före den femte mars, sen börjar jag arbeta igen, och så kommer jag att jobba med DBT:n (fast för mig själv, alltså utan mina psykologer) framöver. Jag har ändå väldigt mycket material att jobba med, plus att jag ska köpa den där DBT boken till mig själv. Jag kommer dock att vänta med att köpa den tills i maj, jag känner att min säng och mina stålhättekängor måste prioriteras, haha! ;) Men som sagt, jag har ändå mycket material så... :) 

Men det var allt för nu. Nu ska jag ta en långpromenad eller två (först med mig själv till ica, och sen en annan runda med Zeke), sen ska jag småstäda lite här hemma, och därefter ska jag iväg till thaiboxningen. Jag ber om ursäkt om det blir lite veligt här nu, jag kanske råkar skriva om samma saker flera gånger om, men det är för att det här med att sluta med DBT:n och att börja jobba igen känns så stort just nu, så det är liksom det som är, eller vad fan man ska säga. Jag är bland annat mitt i att skriva ett inlägg om vad som hände när jag blev sjukskriven, varför det blev som det blev osv. Men, som sagt, det här var allt för nu. Vi hörs när vi hörs.❤


Yesterday

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: